livetiverklighet

Jag orkar inte det här. Finns inte en chans.

Jag har varken varit sur eller något som ska få dej att bete dig såhär, fattar du inte hur illa du gör mej?!
Jag hatar att du är såhär.


Du sa tidigt till mej att om man brusar upp över något så är det för att man är skyldig. Så var det jämt. Och jag försökte säga motsatsen, men du vägrade lyssna.
Hur ska jag nu tolka det här då?

Jag vet inte om jag pallar nå mer. Vet inte om jag tycker att det är värt det.
För även om jag ofta bryr mig om småsaker.
Så vill jag verkligen inte ha det såhär. Många ggr förtjänar man hårda ord.
Men den här gången har det gått för långt. En människa pallar inte hur mkt som helst.
Och speciellt inte jag som är känslig.

Lögner och undanhålla sanning, det är det värsta i mina ögon.
Det är absolut det värsta sveket.
Och det som gör ondast, är att jag så benhårt trott på dej.
Och likaså trott på fullaste allvar att du hade rätt.

Men nu grämjer jag mig själv mest, att jag är så jävla blåögd.
Tror alltid det bästa om människan i sig själv. Men att jag inte lär mig nån gång.
Att man alltid ska plåga sig själv så det gör så äckligt ont i  hjärtat!

Tillåter fan mig att tycka synd om mej själv nu.

</3